en höst i Oslo.

Trots det jobbiga som hänt så får jag väl inte glömma bort nedräkningen till Thailand. Just nu känns dock allt ganska så hopplöst. Jag vet inte om jag kommer vara rädd, rädd för att gå ute i mörkret, rädd för onyktra människor, rädd för att någon okänd människa rör vid mig, rädd för att flyga ensam till Oslo från Arlanda. Jag vet ingenting.

Jag fattar inte hur någon kan göra såhör mot en annan människa. En helt oskyldig. Hur fan kan man sparka på någon som redan ligger ner? Ta min väska, gör det. Men slå mig fan inte.

Det här är absolut det värsta jag varit med om och jag kommer få leva med minnet av den här kvällen i resten av mitt liv.