en höst i Oslo.

Krokodiltårar rinner nerför mina kinder, huvudet gör asont och näsan är helt täppt. Jag gråter som ett barn, utan att egentligen ha en superbra anledning. Jag har bara lite ångest. Semesterångest. För att ni ska förstå så har jag sammanlagt i sommar legat ute 5 timmar i solen. Jag har haft två lediga helger sen maj och då har det varit dåligt väder. Jag har inte badat en enda gång. Halva juli har gått. Imorgon börjar min semester och jag har sådan jävla ångest. Ångest för att TÄNK OM mina två veckor går och det inte blir sol. Jag blir inte brun, jag kan inte sola & bada. TÄNK OM jag måste ta på mig min fina sommarklänning på bröllopet och inte vara solbränd. Jag klarar inte det. Det går bara inte. Det går inte det går inte det går inte :(

Jag borde vara superglad idag, men hela den här dagen har bara varit skit. Jag har flera gånger på jobbet fått bita ihop för att inte släppa ut tårarna. Så fort jag lämnade sentret och ringde mamma så kom tårarna. Grät i stort sett hela vägen hem, stackars Susanna som var mitt sällskap. Hon försökte dock hjälpa mig på bästa sätt.

Jag klarar inte att återvända till jobbet i augusti och känna att sommaren nästan är över utan att ens ha fått någon riktig sommar. Det jag menar med riktig sommar är alltså sol & bad. Att få bli solbränd. Är jag knäpp eller?

Det finns en resa till bulgarien på onsdag, ska man ta den eller ska man inte? Jag kan åka i september också men då har jag inte helt säkert någon att åka med. Vågar man chansa?

FANFANFAN. Nu har tårarna runnit i  snart två timmar, lycka till till mig med att sova inatt.


HEJDÅ! :(